Tröttsamt att försvara sig

Känns alltid som att helgerna går i ett rasande tempo, oavsett om man är föräldraledig eller jobbar. Det är så mycket som ska hinnas med när man äntligen är ledig, samtidigt som man ska hinna umgås så mycket som möjligt med familjen. För mig är det ingen svår prioritering då det är viktigare att hinna umgås med familjen än att fixa någon detalj hemma.  Oftast hinner jag med båda, när grabbarna sover, så i förmiddags blev det matlagning, medans mannen fixade i trädgården. Jag hann med att laga kyckling fajitas, kålpudding och en chokladtårta som ska med till jobbet i morgon då jag och lillen ska dit på möte. Lite roligt det där, när jag ska köra klasser får jag ibland höra vilken FEL prioritering jag gör som kan åka och träna… att det är jag som leder passet och enligt mig JOBBAR tar man ingen notis om(och självklart alltid från icke tränande människor). Men nu när jag ska till mitt ”riktiga” jobb är det ingen av dem som tycker det är konstiget eller ifrågasätter. HUR kommer det sig undrar jag? Båda är ju trots allt mina jobb, är det den icke tränandes dåliga samvete som den känner att den är tvunget att få ur sig och berätta att jag gör fel? Eller, så kanske jag är en dålig mamma som lämnar mina barn i en timma någon/ några dagar i veckan till hör och häpna pappan som i alla fall jag hoppas kan göra samma bra jobb som jag och behöver egentid med barnen.

Vart vill jag komma med detta då, jo jag tror inte att jag är ensam om att mötas av ”kritik” för att jag tränar och att just DET är ok att klaga på eller slänga iväg någon sur kommentar om. Jag vill ju tro att människor kan förutsätta att vi ”tränande” har tänkt igenom det hela både en och två gånger, innan vi lämnar våra barn till den ”stackars” andra föräldern ……samtidigt som vi prioriterar bort något annat för att just få till den för oss VIKTIGA träningstiden. Det roligaste av allt eller kanske sorligaste är att min man inte blir ifrågasatt när han åker och tränar.. HALLÅ 2011!!!!