Håll tummarna för mig i morgon

 

Drygt en vecka har passerat sedan jag upptäckte den där jävla knölen i bröstet.

En omtumlande vecka.

Kanske den värsta sedan min pappa hastigt gick bort för många år sedan.

Första dagarna var värst, när tankarna bara snurrade i huvudet.

Med västa tänkbara utgångsläge.

Tänkt om jag inte får se mina barn växa upp!!!

Det finns inte.

 

I morgon förmiddag ska jag på undersökning och såklart är jag supernervös.

Samtidigt som det ska bli otroligt skönt att slippa leva i ovisshet.

Tror jag, hoppas jag!

TACK

för alla fina kommentarer på förra inlägget, de värmer.

Snälla håll tummarna för mig i morgon förmiddag

Kramar