Inte en magmuskel så långt ögat kan ....

Lilleman sover och storebror är hos sin farmor, det två är ett riktigt radarpar som leker flera gånger i veckan och så fort han kommer från farmor, tjatar han om att få åka till henne igen, underbart. Med den lilla egentiden så fortsätter jag att trycka in koreografi, tvätta och damsuga.

Jag har precis kört igenom coren som jag ska ha nu på onsdag. Hur tänkte jag?!??! Jag har ju inte ens en tillstymmelse till magmuskel, kan inte ens stå i planken hela låten. Jag vet ju att jag får lite extra kraft av att instruera men frågan är om det räcker till 30 min core?!? Hoppas, hoppas säger jag bara, nu har jag i alla fall kört passet så någon liten muskel borde väl ha vaknat till liv, hann ju till och med få lite träningsvärk under passet, helt galet ju. Det positiva är ju att jag aldrig får glömma denna känsla, för varje gång det kommer en ny kund till någon klass så är det förmodligen precis lika jobbigt för dem och då gäller det för mig att se dem, uppmuntra dem, tillåta dem att vila men även överraska sig själv med att faktiskt orka lite mer än vad det trodde var möjligt. Det är viktigt att fånga kunden efter passet berömma, fråga hur det kändes och uppmuntra att komma tillbaka även fast det var det jobbigaste den gjort i hela sitt liv…  då kan det ju bara bli lättare liksom, om det värsta redan är gjort menar jag =).

Snart är det dags att börja ladda inför kvällens spinning klass, härliga träningsvecka VÄLKOMEN!