Det är väl bara att...

Efter förmiddagens tur till Kålmårdens tropicaruim stod jag i valet och kvalet om jag skulle ta mig ut och springa eller inte! Jag blir i ärlighetens namn så trött på mig själv att jag ens funderar på om, det är väl bara att ge sig ut, utan några funderingar (en av många fördelar med att jobba som instruktör är ju att även de dagar man inte är jätte sugen på att träna så måste man ändå ta sig till gymmet och väl på plats är det ju underbart) jag vet ju det och självklart är det precis lika skönt när man väl kommer ut på en löparrunda. Så på med löparkläder på mig och overall på lillen och så ut.

Ser ut som jag fryser... och visst gör jag det!

Det var alldeles stilla ute och jag lyckades ta mig ut precis när det började skymma, underbart vackert och härligt att andas in den friska luften. Det har av naturliga skälv blivit mycket asfalts löpning då jag har haft vagnen med på mina rundor, men det hindrar ju inte att jag kan trycka ifrån ordentligt i löpsteget vilket går särskilt bra när isen är borta. Skönt, skönt, S K Ö N T är känslan nu när jag är tillbaka inomhus för att ta fredagskväll med familjen.