Andra andningen.

Magiskt, är enda ordet som stämmer in på gårdagens löp pass. Jag hade egentligen inte planerat att springa men tillfälle gavs och jag snörde snabbt på mig skorna och gav mig ut på en runda. Ni vet när det precis regnat och det känns så där rent och klart ute, friskt på något vis, den doften slog emot mig när jag klev utanför dörren. Det hade börjat skymma och några fåglar kvittrade för fullt, härligt. Jag tog ett djupt andetag och gav mig iväg. Utan att direkt ha planerat slingan bestämde jag mig för att testa nya vägar och efter bara några kilometer kom jag in i den andra andningen.  Den där alldeles underbara, oövervinnerliga känslan om att jag skulle kunna springa hur långt och hur länge som helst infann sig, lycka. Jag pinnade på till ljudet av mina egen andetag och njöt av att kroppen svarade så bra när jag ökade upp tempot.

En av många anledningar till att jag fastnade för löpning var att jag upptäckte att jag var uthållig. Jag kunde (innan jag fick barn,) i princip springa hur länge som helst (ska tillbaka dit). Men det gällde att jag tog mig över gränsen och kom in i ”andra andningen”. Den där gränsen kom inte alltid när jag önskade, ibland gick det snabbt och ibland inte, men den kom alltid. Den där känslan, flytet, ”rätt” andning, ja när allt bara stämmer. Jag visste aldrig från gång till gång hur lång tid det skulle ta innan jag var där, men jag visste alltid att jag skulle komma dit.

Jag vet egentligen inte om begreppet ” andra andningen” är vedertaget men jag tror ni förstår vad jag menar, i alla fall några av er, eller?( kanske finns det något annat ord för det?) Jag kollade av med mannen om han förstod vad jag menade.

Mannen; Andra andningen?

Jag; Du vet när man efter att ha sprungit några kilometer känner att allt går lättare

Mannen;???!?!?!? Lättare`?? Vad är det som går lättare, är det inte löpning du pratar om? Det går aldrig lättare.

Jag; Jamen helt plötsligt känns det som om du kan springa hur länge som helst, känsla som ex efter två km infann sig då man bara ville ge upp är som bort blåst och helt plötsligt känner man sig oövervinnerlig.

Mannen; jasså den, hmm nej det har jag aldrig upplevt….

//Karro