Förlossning

Innan min förlossning läste jag många bloggar där man beskrivit sin förlossning. Jag tyckte det var jätte bra att läsa och därför tänkte jag berätta om min förlossning, och som med allt annat är det ju helt upp till läsaren att välja om man vill ta del av den eller ej.

Fredagen den 23/9 runt halv ett på dagen började jag ana mig till att det kanske denna gång faktiskt var de ”riktiga” värkarna som var på gång?!. Från min förra förlossning då det första som hände var att vattnet gick och sedan satte värkarna igång med 2 minuters mellanrum var jag lite inställd på att samma scenario skulle ske även denna gång. Ack så fel jag hade.

Med det i minnet funderade jag på vad man klassade som regelbundna värkar, fem min? tio min? eller? När jag låg ned var det tio min mellan värkarna och när jag stod upp fyra till fem minuter. Jag bestämde mig för att ringa förlossningen bara för att kolla läget, någon stans tänkte jag att det kanske lugnar ned sig. I vilket fall var jag välkommen upp direkt, då det var lugnt på förlossningen. Men nej tänkte jag, jag kan vänta ett tag till hemma i fall det är falskt alarm även denna gång. Efter någon minut ringde de tillbaka från förlossningen och berättade att det fanns ett filmteam på plats på förlossningen och undrade om jag var intresserad av att vara med? WHAT? Nej tack, om jag någon gång ska vara med på tv så inte är det under de förhållandena… Men det är ju valfritt såklart sa hon. Tur för mig!

Jag väntade några timmar till hemma men runt fyra insåg även jag att det nog var dags att åka till förlossningen TROTS att vattnet inte gått.

Väl där var jag inte öppen mer än fyra cm och jag blev lite orolig för att behöva åka hem igen, är man väl där vill man ju liksom få det hela överstöka och inte fara fram och tillbaka. Barnmorskan sa att vi skulle avvakta en timma och se vad som hände, så det var bara att gå och stå och röra sig så mycket som möjligt. Till en början var det inga problem och som sagt, hade en föraning om att vi ev skulle kunna bli hemskickade…. Men en timma senare hade värkarna blivit kraftigare och jag var öppen sex cm. Vi blev inskrivna YES!!

Jag slappnade av och insåg att det än dock kunde bli en lång väntan. Från det att jag kom frågade barnmorskan hela tiden om jag ville ha någon smärtlindring, jag ville ha samma som sist, dvs ryggmärgsbedövning samt bäckenbotten bedövning( eller vad den nu heter). När jag blev erbjuden ett varmt bad tänkte jag att varför inte, så in och bada men vad hjälpte det? Värkarna var lika starka och ligga där och plaska var inget jag kände att jag hade tid med, tanken var ju inte att föda i ett badkar så slöseri med tid. När jag kom tillbaka in på förlossningsrummet fick jag veta att mannen som skulle lägga ryggm. Bedövningen hade lite annat för sig och kunde inte komma, efter att ha väntat på honom i över en timma kände jag att det var det ABSOLUT sista jag ville höra och tanken att hoppa ut genom fönstret slog mig några gånger. Såg de inte hur ONT jag hade vad kunde vara viktigare?!?!? ( är det någon gång det är ok att vara ego är väl under sin förlossning eller?) när jag höll på och svor som mest kliver narkosläkaren in genom dörren och ALLT är förlåtet. Han skulle lägga bedövningen så att jag hade kvar trycket nedåt förklarade han, just då hade jag sagt ja till allt så det var bara för honom att sätta igång. Och åter igen kom jag tillbaka till en underbar hanterbar smärta. Lovely En timmar var jag tvungen att ligga på sidan, och jag behövde inte resa mig ur sängen. Hey inga problem med mig, jag skulle ju liksom ingen stans ändå. Mannen hade varit och handlat en skvaller tidning så jag hade fullt upp med den. (brukar annars bara läsa skvaller hos frissan men jag kände att det kunde väl passa även här). En timma senare förstod jag vad han menade med att jag i alla fall skulle känna trycket nedåt. Helv..e vad ont det gjorde, sist slapp jag trycket nedåt och blir det fler barn kommer jag ABSOLUT försöka undvika att få det igen. Det behöver ju faktiskt inte göra SÅ ont att föda.

21.15 var det byte till natt personal och en ny barnmorska gjorde entré, hon presenterade sig samt sa att nu är det dags att föda barn babyn är inte helt nere men vi kör ändå! Ok tänkte jag, säger du det så är det väl så, tänkte att hon som jobbar med det borde ju ändå veta. Detta tog hon upp 21.35 och efter lite diskussion satte hon bäckenbotten bedövningen, tog hål på foster hinnan, vattnet hade ju fortfarande inte gått (tur att jag inte låg hemma och väntade på att det skulle hända!!!!) hon guidade mig i hur och var jag skulle jobba i varje värk och helt ärligt jag har ALDRIG i mitt liv haft så ont, de fyra sista verkarna när jag känner att huvudet inte är ute med det är så nära som det går. Funderade jag på varifrån jag skulle få kraft, nästa värk var bara att ta i ännu mer, lite av huvudet var ute och nu undrade jag hur fan rent ut sagt detta skulle gå till??! Jag informerade mannen och barnmorskan att nu går det inte, jag har inga krafter och jag orkar inte mer, ingen lyssnade på vad jag sa. Utan i nästa värk fick jag pressa ut huvudet som hon frågade om jag ville känna på, jätte märklig känsla, lycka över att det snart skulle vara över, SMÄRTA, uppgivenhet och ilska  över att det skulle ta sådan tid, så kom sista värken och lillen var ute. All smärta var som bortblåst och lillen hamnade på mitt bröst. Fullkomlig lycka och kärlek blandat med så mycket andra känslor då kroppen näst intill är hög av alla endorfiner som pumpar i kroppen. Märkligt det där och så alldeles alldeles underbart! 21.56 Klart!

Till skillnad från förra gången har jag inte ont alls efter, kan villigt erkänna att det inte känns som om jag fött barn, det var ju en av mina största rädslor att inte kunna röra mig på flera veckor mer denna gång är det helt annorlunda. Fantastiskt.

Festmåltid efter förlossning

Lillen ett dygn