Ibland blir det inte alltid som man tänkt sig

Hemkommen, nyduschad och påfylld med energi i form av pasta och köttbullar… kanske inte världens söndags lyx , men gott var det.

När man har längtat efter något och laddat hela dagen och sedan blev det inte riktigt som man tänkt sig så infinner sig en frustrerande känsla i kroppen. Jag funderade på vägen hem vad det var som saknades och tror jag vet svaret. Jag blev nervös! Det var superkul att komma in i salen och se alla bekanta ansikten som sken upp i leenden när jag hälsande kom in i salen.  Jag småpratade med några samtidigt som jag fixade med musik och inställning av cykeln. Passet startade och jag kände i hela kroppen HUR sugen jag var på att just träna spinning, tills blicken föll på en av deltagarnas tröja där det stod korpen. En instruktör?!? Jag började genast fundera på hur jag skulle göra passet så bra så möjligt så att hon inte skulle ha något att klaga på samt att jag samtidigt skulle inspirera både henne och alla andra som var på passet. Bha tror ni att jag lyckades? Trots att både hon och några till kom fram och satt att det var ett grymt bra pass var jag inte nöjd! Varför? Jag hade lagt mitt fokus på fel saker. Trots 17 års erfarenhet så blev jag nervös, istället för att lite på att jag kan detta, att passet var/är bra osv så litade jag ändå inte på mig själv.

Jag hoppas att det bara var jag som märkte av det!