Man blir aldrig för gammal

När jag var yngre funderade jag endel på hur länge jag skulle hålla på med att instruera klasser. När blir man liksom för gammal, eller när borde jag förstå att jag är för gammal, för att stå där framme?

Åldersgränsen har med åren stigit allt högre upp i ålder och nu funderar jag inte så mycket på det längre.

Så idag kunde jag inte undgå att höra en konversation mellan två damer. Jag tror inte jag överdriver om jag säger att de var + 70. Det disskuterade träning och hur mycket de älskade det.

Träning på gym. Hur ofta, vilka maskiner och övningar som de gillade bäst, men även diskuterades det trevliga män som även de var där och tränade. Diskussionen blev livligare och deras kinder att rödare. Plötsligt fnissar den ena och bestämmer sig för att visa sitt senaste inköp, ihärdigt påhejandes av väninnan. Ur påsen halar hon ett par röd och vitrandiga adidas tights, väninnan blev mycket imponerad och disskussionen övergick i huruvida hon skulle våga ha dem på sig eller ej.

Jag hade inte möjlighet att lyssna klart, men blev så glad att se att träning och allt där till skänkte damerna så mycket glädje. 

Precis samma glädje som träning ger mig och mina kollegor på gymmet och med ens insåg jag att man blir aldrig för gammal, utan jag får hoppas på att min kropp vill vara med mig och träna länge länge.