Har vi instruktörer ett ansvar?

Idag på lunchen begav jag mig mot stan för att möta upp med min lunch date, tack Evis för en supermysig lunch, blir alldeles för sällan men desto härligare när vi väl ses.

Vi kom bland annat in på ämnet vårt ansvar som instruktör.

Var går gränsen för när det är FÖR mycket träning, tre, fyra fem gånger i veckan eller tre fyra fem gånger på dag? Har vi instruktörer ett ansvar gentemot kund dvs var går gränsen när träningen går överstyr och vad är normalt?

Jag räknar inte med att det finns något ”rätt” eller ”fel” svar på min fråga, då det som fungerar för någon inte alls fungerar för någon annan.

Men jag blir lika ledsen varje gång jag ser unga tjejer som tränar mer och mer och mer och i takt med att träning ökar tvinar de bort. Hur kan jag då som instruktör som även ska föregå med gott exempel övertyga dem om att de är på väg att spåra ur om jag själv tränar alldeles för mycket? Tappar jag inte lite av min trovärdighet? Hur motiverar jag dem till balans mellan träning och vila om jag själv inte har det? Kroppen är gjord för att röra på sig inget snack om saken, men för att kroppen ska kunna återhämta sig och bli starkar behöver den också vila.

När jag var i tonåren hade jag enligt mig ett mycket osunt förhållande till träning och mat, dvs alldeles för mycket av det ena och alldeles för lite av det andra. Jag kunde starta dagen med en mil i skogen ytterligare en runt lunch och avsluta kvällen på gymmet och så höll det på. Jag hade inte heller någon som helst koll på vad som var bra och hälsosam mat och så här i efterhand undrar jag hur jag tänkte, för jag åt varken bra eller nyttigt, vilket jag verkligen trodde att jag gjorde. Så här höll jag på i perioder, märkligt att jag inte blev skadad. Och något bra föredöme var jag verkligen inte, även om jag trodde det då!

När jag under universitetstiden pluggade i San Diego var jag med i skolans cross country lag och tävlade varje helg samt tränade som en tok med laget dagligen (har aldrig haft så mycket skador) Men där fick jag möjligheten att träna ännu mer än innan vilket också var helt galet då jag varken var eller är någon elitidrottare behövde min kropp verkligen inte den mängd träning, hur kul det än var/är att träna.

Jag insåg att jag varken ville eller kunde hålla på såhär och sökte hjälp, i samma veva träffade jag min man och på något underligt sätt kom jag i balans i livet. Jag var lite orolig att jag efter min graviditet skulle falla tillbaka i samma mönster och där med föra över ett osunt förhållningssätt till mitt barn men tack och lov inte. Det roliga eller kanske mest tragiska i det hela är att nu när jag är frisk och mår bra det är nu jag får frågan om jag äter tillräcklig, hur jag mår osv, nu när jag har kunskap om kost och balans i min träning.

Jag blir även ledsen när jag läser bloggar av härliga inspirerande träningstjejer som under sin/sina graviditeter blir ifråga satta om det verkligen ska träna!?!? Jag är övertygad om att mår mamma bra mår babyn i magen bra. Det är ju inget sjukdoms tillstånd de befinner sig i och värre skulle det nog var att gå från en aktiv livsstil till att sluta helt bara för att man är gravid. 

Oj det blev ett långt inlägg men jag tycker att det är vitigkt att tänka till ibland!