När jag började min karriär som instruktör blev jag hårt drillad av ägaren på det gym jag blev anställd på, att ALLTID träda in i instruktörs ”rollen”, så fort jag klev innanför dörrarna på gymmet. Med det menade hon att hade jag haft en dålig dag fick det under inga omständigheter synas eller märkas på mig och klarade jag inte av att hålla det var det min skyldighet att byta bort klassen. Detta sitter fortfarande i samtidigt som jag med åren har förstått viken av att visa min personlighet vilken gör klassen unik och sätter prägel på mina pass. Jag kan ju inte låtsats vara någon annan eller vara gladare än jag är osv så att det går över i något fanatiskt. Tror iof inte heller det var det hon menade men 16 år gammal var det så jag tolkade det hela.
Nu är det ju som så att kunden är ju inte dummare än att de märker om det är äkta eller inte och tillgjorda instruktörer är bland det tråkigaste jag vet att träna för.
Så hur lyckas jag då, de dagar jag inte är på topp för så ser ju faktiskt livet ut, det går upp och ned?
Varje gång jag kliver genom dörren på gymmet jag arbetar på idag börjar det pirra av lycka i magen, på väg ned mot salen träffar jag alltid på glad kunder som valt att förlägga lite av sin lediga tid hos oss för att får träna och må lite bättre, medför det att lycko känslan ökar i min kropp. Oftast är det redan någon annan instruktör i omklädningsrummet som också den är på ett strålandehumör då det är träningsdags. När jag sedan kliver in i salen och ser alla förväntansfulla deltagare som tagit sig dit för att träna på min klass kan jag ju inte annat än att bli överlycklig, när sedan musiken dunkar igång är humöret som inte var på topp sedan länge bortglömt. På grund av träna/instruera är det bästa jag vet har jag aldrig haft något problem med att ”hoppa” in i någon instruktörsroll jag älskar det jag håller på med och har aldrig behövt låtsas.
Så sant och det stämmer precis det du skriver!Äkta är alltid bäst!
SvaraRadera