Ge dig själv beröm!

Min äldsta son fyllde för några veckor sedan tre år. Av farmor fick han sin första riktiga cykel. Självklart hoppade han upp på cykeln i tron om att han kunde cykla. När det efter någon minut visade sig att så var inte fallet blev han helt galen och vägrade cykla på flera dagar.

Men så i förrgår lyckade vi locka upp honom på cykeln igen. Vi peppade och hejade och ett tu tre cyklade vår prins iväg.

LYCKA!

Jag riktigt såg hur stolt han var över sig själv och hur lycklig han blev över allt beröm vi öste över honom. Självklart var han tvungen att ringa till farmor och berätta om sitt stordåd.

Under eftermiddag/kvällen skulle de tillbaka ut och cyklas om och om igen, gärna berättandes och visandes för alla att han mötte, hur duktig han var.

Jag älskar barns självklara spontanitet, stoltheten de känner, visar och vill dela med allt och alla. Men var försvinner den under vägen?

Jag menar inte att jag ska springa ut på gatan och skrika rakt ut när jag fixat något, ringa på hos alla grannar och berätta. Det är inte det, men den här känslan av att få lyckas och att få känna att man är duktig och framförallt att vara NÖJD med sin prestation.

Inte känna att jag kunde gjort det lite bättre, kunde pressat tiden med någon mer minut, jag kunde ha tagit i mer och så vidare. Varför har vi (inte alla, men jag) så fantastik svårt att vara nöjda, bara för en liten stund i alla fall?

Alla är ju riktigt bra på det mesta som vi faktiskt gör, eller hur?

Så ge dig själv beröm, det är du värd och var nöd med det du presterat idag!