Jag har så länge jag kan minnas varit sugen på att springa ett marathon.
Men någonstans alltid bromsat mig själv i tron om att jag inte skulle fixa det.
Men så när det erbjöds möjlighet att springa från staden jag bor i till grann staden kände jag att är det någon gång det ska ske så är det nu.
Tänkte att jag hade heeeeeela sommaren på mig att springa långpass. Det hade jag för visso, men det blev bara ett långpass och ett riktigt dålig sådant.
De som såg mig mot slutet hade nog inte gissat att jag var ute och sprang.
Med det passet i bagaget kände jag att det är inte säkert att jag skulle fixa ett marathon.
+12 och spöregn lovade prognosen som självklart var rätt ställd.
Men när startskottet gått och jag kissat för 111 gången av nervositet, så in fann sig ändå en härlig känsla i kroppen.
Jag älskar ju faktiskt att springa!!
Så iväg med ett stort leende på läpparna och lätta ben. Det kändes bra fram till 24 km då hade det nog både regnat och blåst ett bra tag, dock inget som störde. Men där och då efter 24 km började benen stumna och jag blev riktigt orolig att jag skulle få kramp.
Jag peppade mig själv högt och avverkade kilometer efter kilometer.
Benen fortsatte bråka men de tog mig framåt vilket jag var nöjd med. När jag passerat 30 km började den verkliga nedräkningen och jag visste att jag skulle fixa det.
För en mil är inga problem.
Jag hade lyckats trycka fel på min klocka så jag såg bara varv tiden och man kan säkert på ett lätt sätt räkna ut vad klockan kunde vara, men jag valde att fråga en funktionär när jag hade 8 km kvar.
Där och då insåg jag att jag nog skulle komma in i mål under 4 h.
Jubel... Det gjorde mig piggare, även om benen höll samma status som vid 24 km.
Men där och då var det jag som bestämde över dem och inte tvärt om så även benen piggade på sig och vi hade härliga 5 km in i mål.
Vilken känsla, älskade det och när jag passerad mål på 3:44 var jag riktigt nöjd.
Det här kommer jag att göra igen.
